..på vc var det ju idag. Och jag känner mig lite fundersam.... Jag kom hem och var inte säker på ifall hon skulle skicka en remiss eller inte. Hur kan jag vara osäker på det?

Kom dit vid 8:a tiden, väntade på min tur, fick träffa läkaren, en trevlig kvinna. Har aldrig haft henne innan. Hon sa att hon hade läst att jag var där för jag ville ha en remiss för en operation. Sedan ställde hon frågor om min sjukdomshistoria, familjen osv. Jag svarade så gått jag kunde, försökte varken överdriva eller lämna något, sa bara som det var. Ibland blev jag osäker på vad hon menade, hade lite svårt att förstå. Nerver? vet inte. Men hon sa iallafall något om att efter operationen så kan man ju bara äta små mängder, och man tvingar kroppen att få ett nytt beteénde, eftersom man äter mindre mål, och att det skulle man kunna eftersträva genom att äta på det sättet men utan en operation. Ok?? Ja för jag har ju aldrig försökt att äta mindre...

Hon var duktig på att berätta alla sidor av operationen, allt är ju inte blommor och gröna skogar. Och det är jag mycket väl medveten om. Jag har läst det mesta jag kommer över. Hon frågade hur mycket jag visste, och om jag verkligen ville gå igenom det. Jag sa att jag läst mycket, och var insatt i vad det innebär. Hon sa att eventuella frågor jag har får jag ta med kirurgen, och att det är viktigt att fråga allt innan så man inte kommer sen och undrar varför det blev som det blev. Hon sa till vilket sjukhus det skulle skickas, och så fick jag gå till provtagningsrummet, för att väga och mäta mig. Hon var osäker på om det skulle tas några bodprov för remissen nu, och när jag kom dit hade dom inget på att jag skulle ta prover. 

Jag antog eftersom hon sa allt detta, och sa inte en enda gång att hon inte skulle skicka en remiss, att hon kommer göra det. Det känns oerhört dumt att sitta här nu och inte vara säker. Jag kunde ju ha frågat rätt ut, men hon sa inget som gjorde att jag frågade. Hade hon inte tänkt skicka en remiss hade hon väll sagt det till mig?? Känner jag. Jag får väll avvakta lite, och hoppas att det kommer ett brev från sjukhuset att dom mottagit min remiss.

Känns konstigt...men jag fick känslan av att hon skulle skicka den. Åhhh, att jag aldrig kan tänka :-)

  Emma

Nej eftersom det inte händer så mkt nu, ang operationen iallafall, så har det inte blivit att jag skrivit så mycket. Vet inte om jag skall använda bloggen för att skriva av mig om annat också...under tiden iallafall.

Får se hur det känns.

Längtar tills på tisdag iallafall, hoppas ju givetvis att en remiss skickas och att allt flyger fram, lätt och utan problem. För de flesta man läser om har ju fått kämpa som bara den om både det ena och det andra. Men ibland måste det väll bara klaffa? För ngn? 

Det jag kan känna är ju att eftersom man bara går och väntar och inte är "mitt uppe i det" att man slutar vara så PÅ. Jag var så himla laddad och säker på att jag ville göra det, ringde och hade mig. Men nu när man har tid på sig att bara tänka och läsa, så blir man lite...nervös kanske...och eftertänksam. Är det rätt beslut? Kommer det går bra? Tänk om jag blir en av de som kommer leva ett skitliv efter detta? Tänk om, tänk om...Skitjobbigt. Men jag antar att det är tankar som kommer finnas hela tiden..osäkerheten, när man inte vet vad som skall hända. Så är det väll för de flesta, när det kommer till det mesta.

Läser en hel del bloggar och är även inne på forum och kollar. Men de flesta bloggar jag hittar, där har personerna varit opererade ett bra tag och redan gått ner en massa kilon. Skulle vilja hitta ngn som just opererat sig, skall, eller tänker på det. Tips??

En härlig kväll med Så mycket bättre blir det nu.

  Emma

Ja, dagen jag väntat på var ju här. Dagen då jag skulle lufta mina problem och min önskan att få en operation till personalen på vc, via telefon. Hen ringde precis och det var väll ett oerhört onödigt samtal.

Jag ringde ju den 1/11-13 för att få en tid att se en läkare som kunde skicka en remiss. Fick till svar att jag skall få en telefontid till en läkare den 11/11-13. Härligt, nu är bollen i rullning. 

Nej hon tog bara min vikt och längd, sa att jag tillhör de som kan få en operation, frågade om jag hade försökt gå ner i vikt tidigare, och sedan fick jag en tid till hennes kollega för att komma till vc och kolla av allt. 19/11-13. Men...vad hade telefonsamtalet för syfte? Jag tänkte ju från början att ngn måste träffa mig för att skicka en remiss, men blev osäker när jag fick en telefontid först. Så nu skall jag vänta igen...för att få komma dit. Och igen be om en remiss. Heeeelt onödigt känner jag.

Frågade även om när vårdgarantin började gälla. Jag har kollat upp och läst ganska mycket om detta, men ville kolla vad hon sa. Hon sa att den började gälle från det första besöket ( alltså då jag träffat en läkare som sagt om vi skall operera dig ). So far so good. Men sedan sa hon att operationen inte omfattades av vårdgarantin, och att man kanske inte alls kan få en operation inom 3 månader. Där vet jag att det inte stämmer. Men jag skall läsa allt jag kan och dubbelkolla allt, så jag vet vad jag pratar om. Vill inte vara osäker om dom hävdar att den inte gäller. Men hon sa även att man kan ju göra det på annat håll...vet inte om hon menade om dom inte kunde leva upp till garantin, eller rent generellt. Ja, detta får jag väll ta med de berörda känner jag. Svårt att få svar annars.

Men jag lever på hoppet. Hoppet att det skall gå fort och smidigt. Hoppet att mitt liv snart kan börja.

  Emma

Hej!!

Välkommen till min lilla ventilationstrumma, min dagbok online, ja vad man nu vill kalla det. Den skrivs av mig, Emma, och den kommer att fungera som en hjälp för mig under min spännande framtid som komma skall. 

Jag kommer att skriva om mig, mig och.....mig :-) 

Den heter ju Goodbye fat, och man drar då den givna slutsatsen att det kommer handla om min vikt, och gärna min förlorade vikt! Jag ligger i startgroparna för en viktoperation ( gbp ) och vill väll ventilera hur det känns osv. 

Jag har igentligen bara tagit det första steget, vilket innebär, kontaktat vårdcentralen. Jag skall ha ett telefonmöte på måndag med en av läkarna, och hoppas då på att hen kommer skicka en remiss till sjukhuset.

Detta är något som jag har gått och funderat på under måååånga år, alltså inget som har kommit över helgen. Det är ju inte med glädje som man hoppar och lägger sig på operationsbordet, utan det skall till väldigt mycket. Iallafall för mig. 

Det är väll också orsaken till att det har tagit så många år att komma hit. Jag har alltid velat klara det på något annat sätt. Har ofta slagit bort tanken med, nej nu försöker vi en sista gång, nu ger jag allt. Det är dieter efter dieter, försök efter försök, ångest och misslyckanden som ligger bakom. Visst har jag lyckats också. Men det har inte varit på den skalan som jag har velat, eller behövt. Men jag har alltid kännt att, nej....en operation känns alldeles för radikalt. 

Men nu står jag här, 32 år gammal. Mamma, fru och väldigt överviktig. Frågan är hur länge skall jag må dåligt till? Räcker inte 15 år + ? Jo...jag kan tycka det nu. För jag verkar inte vara en av de personerna, som klarar av att äta nyttigt och röra på sig. Inte i det långa loppet iallafall. Om det sedan är lathet, genetiskt, socialt..det vet jag inte. En blandning av allt antar jag. Men ett missbruk har jag absolut. 

Jag är inte helt blåögd och jag tror inte att genom att dom gör min magsäck mindre, så kommer alla mina matmonster att vilja flytta ut. Jag kommer att behöva arbeta med mig själv på alla plan. Det är inte bara en operation, en enkel väg, ett enkelt beslut. Mitt liv kommer aldrig att bli detsamma igen! Och det är jag medveten om. Men jag vill ändå göra det. Jag känner mig redo. Jag har kommit till den punkten nu. Där jag inte varit innan.

Så, det är det min resa kommer att handla om. Mina tankar och känslor kring detta stora livsavgörande beslut. Spännande, men skrämmande. 

  Emma