Ja för då kommer jag att ligga och tänka på att om några timmar skall jag operera mig. Helt ofattbart att dagen snart är här. 

När jag drog igång hela den här cirkusen så visste jag ju att jag ville få hjälp. Jag hade testat det mesta, inte bara en gång utan under många många år. Operationen var verkligen en sista utväg, och jag hade försökt att skjuta upp det så länge det gick. Men nu kändes det helt ohållbart. 

Jag gick väll in i det hela med ganska öppna ögon, men under resans gång så har de ju givetvis öppnats mer. Det man kan tro, att det är en quick fix, att det kommer gå supersmidigt att gå ner i vikt, att jag kan äta allt bara mindre...kanske inte stämmer. Eller det stämmer inte alls.  

Det ligger oerhört mycket jobb bakom alla tappade kilon, och livet kommer aldrig mer att bli sig likt. Det är ju en positiv sak, men också den sak som skrämmer mig allra mest.

Inte själva operationen, utan det som kommer efteråt. Hur kommer jag att må? Vad kommer jag att känna? Kommer jag klara av det? Kommer jag gå ner i vikt? Kommer jag bli en av dem som går upp i vikt igen? Kommer jag få komplikationer? Kommer jag få problem med att äta, värk, brist på något? Alla dessa frågor snurrar runt i min skalle just nu, och jag känner mig helt ärligt...rädd. Rädd och nervös och förväntansfull och en massa andra känslor blandade i en stor härlig coctail.

Men nu skall det ske iallafall. Jag kommer inte backa ur...för den tanken har slagit mig. Att jag skall klara det på egen hand utan att skära bort en massa saker. Utan att behöva äta miniportioner och tänka på hur, när och vad jag dricker till maten. Att motionera och äta mig sund och frisk. Så varför gör jag inte det då? Därför att det är något jag har testat och misslyckats med så många gånger nu under så många år att jag har helt enkelt inget förtroende för mig själv. Jag tror verkligen inte att jag klarar av det. Detta bantandet har förstört mig, och jag inser att jag inte klarar det utan hjälp. Och den hjälpen skall jag ju nu få, i form av en gbp.

Jag har turen att ha nära och kära som hejar på mig och peppar mig, det känns toppen. samtidigt som det kommer bli en ensam kamp...jag mot mina demoner och kilon. Men det är en kamp som jag är fast besluten att vinna! Min bror sa idag att jag kommer aldrig få en chans som denna igen. Jag måste ta tillvara på den och ändra mitt liv, en gång för alla.

Nu börjar den slutliga nedräkningen..8 dagar kvar.

8 dagar kvar innan mitt nya liv börjar.

8 dagar kvar av mitt liv som jag känner till det.

8 dagar kvar...

Kram Emma   

Dag 3 lider mot sitt slut. Dagen i sig var bättre än gårdagen, men kvällen har varit oerhört jobbig. Men jag hittade på saker för att försöka glömma bort att jag var hungrig. Men jag har inte tagit alla mina pulver idag. Allvarligt talat...chokladpuddingen får mig vilja hoppa utför ett stup. Jag mår illa bara jag tänker på den. Trodde det skulle funka, men choklad har ju inte funkat med något annat pulver, så varför detta? Nej det får bli jordgubb och sparris. Sedan skall jag testa hallon och potatis soppa. Tror det fanns i butiken. Finns ju fler smaker att beställa på nätet, kanske skall göra det.

Nej nu skall jag sova, imorgon är en annan dag.

Emma

Ja, jag känner mig lite stolt över mig själv såhär andra dagen in i flytet. Jag inser när jag skriver det att det är ju en väldigt kort och fjuttig tid, men att det också är mina känslor det handlar om. Och just nu är det så jag känner!

Vaknade med huvudvärk, och en känsla av att man är lite lightheaded, i brist på ett bättre svenskt ord :-) Men jag drack mitt vatten som en galning idag och det släppte på eftermiddagen. Som en galning för mig är kanske 1 1/2 l, vilket inte är tillräckligt. Men det finns ju tid till att förbättras.

Jag har ju berättat för dom som har undrat, både om operationen och om flytet nu. På jobbet, och bland nära och kära. Och jag måste säga att jag känner att jag har supportrar, och det känns toppen. För nu är det inte bara jag som vet om det, utan det är fler som ser mig och håller koll :-) Kan vara bra ibland.
Jag känner mig nervös inför dagarna som komma skall, för att jag kommer besegras av matmonstret i mitt huvud. Ikväll kände jag mig hungrig...riktigt hungrig. Jag fick stålsätta mig för att sitta kvar i soffan, dricka mitt vatten och tänka på annat. Hoppas jag har samma styrka resten av veckorna. Jag måste tänka att detta är min del i operationen. Jag gör det jag kan för att den skall bli säkrare, det lilla jag kan styra det. Jag måste helt enkelt.

Nu sova.

Emma