Ja jag har ju sådana också. Saker jag funderar på och överanalyserar kanske. Jag är rädd för att jag äter för mycket! Japp...även om det är små portioner nu och jag vet ju att jag mäter allt, så är jag rädd att jag skall äta för mycket. Jag måste dubbelkolla allt, bara för att jag tycker att det ser mycket ut på tallriken. Jag hade nog föreställt mig att 1 1/2 dl mat skulle se ännu mindre ut. Det är väll något som jag kommer att vänja mig vid antar jag. Man äter ju med ögonen också, och även om mitt ögonmått var heeeelt fel innan, så kanske det är det åt detta håller också. Så länge jag har kollat mängden så finns det inget mer att göra. Än att äta :-)Jag tycker att jag äter så ofta! Ja jag äter eller dricker ju hela tiden. Men även där inser jag ju att det skall vara så. Men det känns konstigt. Tidigare kunde jag äta 2, kanske 3 gånger om dagen, ibland mindre, dock helt fel mat. Så att äta 6 gånger per dag, känns....för mycket. Jag är rädd att det är för ofta, och för mycket. Hoppas att detta kommer försvinna med tiden också.Jag är skiträdd för att inte gå ner i vikt! Helt obefogat, då jag gått ner hittills, men det är en stor rädsla. Tänk om allt stannar av, eller jag är ett freak som inte går ner av en operation? Tänk om jag inte går ner, men har gjort operationen och kommer därför aldrig kunna äta "normalt" igen...loose - loose situation. Dessa tankar kryper fram ibland, inte hela tiden såklart, men jag är orolig. Är även rädd för att jag kommer gå ner en massa i vikt, och bli bekväm och vänja kroppen, och sedan gå upp igen. Att det på något sätt är bestämt att jag skall vara fet och olycklig hela livet. Det skulle ju vara fruktansvärt. Att opereras, med allt vad det innebär, kämpa sig ner till en normalvikt, känna av fördelarna, för att sedan förstöra allt för sig själv. Det vore ju inte första gången.Jag inser att allt detta kommer från dålig självkänsla, självförtroende, år av att ha misshandlat sin egen kropp, och ett...självhat skulle jag nog kunna beskriva det som. jag kan känna att jag inte är värd detta, att varför skulle jag få bli lycklig med min vikt, eller mig själv. Jag har känt och tyckt saker om mig själv så länge, att det känns oerhört skrämmande att det skulle kunna ändras till det bättre. Att jag faktiskt skulle kunna tycka om mig själv. Det känns väldigt långt borta, men skrämmande.Det var detta jag var mest nervös för inför operationen. Självklart var jag rädd för att inte vakna mer, eller för komplikationer, men mest rädd för mina känslor. Hur skall jag nu hantera dem utan mat som dövar dem? Jag måste ta itu med det, det vet jag. Kanske har ni något tips på hur?Annars går allt bra. Jag njuter av maten och den smakar bra. Skönt. Jag sover hela natten utan avbrott, som tidigare. Känner mig piggare nu när jag äter riktig mat, och det är härligt.Skall upp till jobbet imorgon och hälsa på. Skall bli jättekul att träffa alla. Skall äta lunch där hade jag tänkt. Får ta med mig mina miniplastburkar..haha. Dom kommer att bli förundrade, det vet jag.Nej nog med deprimerande läsning...nu skall jag fokusera på de underbart positiva sakerna med operationen också. Men jag tycker det är skönt att kunna skriva av mig..Emma

Japp idag stod det morgonpromenad på schemat, skulle gå och lämna barnen. Jag gick i god tid för jag visste inte riktigt vilket tempo jag skulle orka hålla. Men det gick bra, och jag blev inte sen, snarare tvärt om. Men nu vet jag till imorgon. Kände i sista uppförsbacken att jag var lite småyr, och det förstår jag eftersom jag inte ätit något innan, bara druckit vatten som jag hade med mig. Men det gick bra. Var svettig och trött när jag kom hem, men det är ju inget nytt i min värld. Har dragit omkring på 141 kg länge, så jag vet vad det innebär att svettas och vara helt slut :-) Nu kan det bara bli bättre.

Hittat lite nya bloggar att läsa, mycket roligt! Jag gillar att läsa om människor som är i samma sits som en själv, för det får mig att känna mig mindre ensam, som att det inte bara är jag som har problem med maten, utan att det finns andra som kämpar också. Vi får följas åt, och peppa varandra!

Ringde till vc och fick en tid att ta bort mina agraffer, nästa måndag skall jag dit. Skall bli skönt, då de kliar. Men det är väll ett bra tecken på att jag läker. 

Jag satt och tänkte på lite mål och delmål. Eller det var kanske min bror som satte igång tankarna, när han frågade vad jag hade för mål. Jag kan tycka att det är väldigt svårt att sätta en tidsram på min viktnedgång, för just nu har jag ingen aning om hur min kropp kommer att reagera på operationen. Jag har inte börjat äta riktig mat än, så efter jag gjort det kanske det blir lättare att se hur mycket jag går ner i veckan. 

Mitt första delmål blir att komma under 120 kg. Jag har nog inte vägt under 120 kg sedan....ja det måste vara mer än 5 år. Jag kan inte komma ihåg. Men vi har bott i denna staden i snart 5 1/2 år, och jag kan inte minnas att jag vägt under det då. Det blir ju en milstolpe! :-) Sedan givetvis under 100 kg. Jag kommer nog att tänka lite i 10 tal också, minus 10 kg, minus 20 kg osv. Känns bra att se det lite uppstrukturerat på det sättet.

Sedan är ju viktmålet 75 kg. Som det ser ut nu! Jag har inte vägt under 80 kg, sedan...ja det kan jag verkligen inte komma ihåg. Högstadiet?? Men jag vägde 80 kg för många år sedan, och jag tyckte att ett par till kilon skulle inte vara fel. Jag är ju 181 cm lång.

Skall bli underbart att se mig själv krympa. Jag längtar!!!!

Nu blir det vila på soffan, med några serier jag missat under förra veckan.

Emma   

Allt känns bra, och dagarna har rullat på ganska bra. Jag har ju varit hos mamma, och mamma har varit här, men nu är första gången jag är ensam. Ja eller med barnen och mannen också. 

Nu kommer jag vara ensam på dagarna, och samtidigt som det har varit toppen med mamma, så skall det bli skönt att få "klara sig" på egen hand.  Jag är ju sjukskriven till 20/5, men kommer att titta upp till jobbet nästa vecka. Längtar efter alla, och längtar efter jobbet. Men jag känner dock att min energinivå inte är helt på topp, så jag skall verkligen passa på att vila för att få tillbaka styrkan. För det behövs hemma, och det behövs på jobbet.

Matmässigt är det ooooooerhört segt med sopporna nu. Och ännu värre med den ynka påsen Modifast som jag skall få i mig per dag. Det tar verkligen emot, och jag känner mig illamående. Men det är väll bara att kämpa vidare. det är ju inte så många dagar kvar. Skall bli helt underbart att få käka mosad mat!!

Vi...ja eller mamma, har lagat upp köttfärsås, pannbiffar och även pannkakor till barnen idag. Det var verkligen en ögonöppnare skall jag tala om. Jag skall ju äta ca 1/2 dl till att börja med, och även om det är lite sås med så räknade jag bara den mängden i varje miniburk. Och det blev 12 middagar till mig. Det var 6 dl, och när jag såg det i bunken så tänkte jag att Detta skulle jag kunna äta i en portion, i mitt gamla matliv. Utan att skoja!! Och då har jag inte räknat med pastan. Det känns helt...vidrigt faktiskt. Visst, jag äter miniportioner nu, men 1 middag blir 12??!

Blir även roligt att äta EN biff och inte 4-5 som innan. Ja det blir helt annat, måste vänja mig med att se så små portioner. För det känns helkonstigt. Som att jag aaaldrig kommer bli mätt på det. fast jag inser att jag kommer bli det. Skall mosa lite potatis och morot till, så har jag en brakmåltid :-)

Smärtmässigt finns det inget nytt att säga. Det går bra att sätta sig upp nu, och att ta sig upp från sängen/soffan. Det gör inte ont. Kliar under plåstren gör det, men det är ju inget superjobbigt. Skall ringa och boka tid på vc för att ta bort dem efter 10-14 dagar. Annars har jag inte behövt ta några smärtstillande tabletter, och de jag skulle ta 3 gånger om dagen i 3 dagar efter jag kom hem är slut, och jag känner mig jättebra. Lite trött i kroppen bara. 

Rör på mig lite, ner till affären, tvättat osv. Imorgon skall jag ner och lämna barnen på skolan och dagis, och jag räknar med att i min takt tar det ca 30 min, brukar ta 10 kanske. Så där har jag min motion för dagen med hämtningar och lämningar. På tisdag och onsdag kommer det en container till området så då skall brorsan komma hit och hjälpa mig slänga lite skit. Vi skall rensa ut på vinden och det finns säkert något här hemma som är trasigt och gammalt, skall bli skönt att rensa ut lite. Ja det kommer väll mest bli han som rensar och slänger, men jag skall stötta honom så mycket jag kan :-)

Nu blir det lite tv, sedan sova. Åh, jag har redan sovit bättre dom här dagarna hemma än vad jag gjort på länge! Skönt! 

Emma   

Dag 2 med min nya mage. Det känns overkligt, samtidigt som det inte känns som att det har hänt. Jag har ju mått oförskämt bra, tror jag, och då är det svårt att förstå att jag har genomgått en sådan stor sak. Men det har ju hänt. Det har jag mina 5 små hål i magen som bevis.

Igår natt sov jag helt underbart, det är ju inte riktigt samma sak som att ligga i en för kort sjukhussäng, även om det var helt ok. Så skönt att komma hem till mamma ett par dagar. Imorgon åker jag hem till mitt, och jag längtar så oerhört efter barnen. Men det har varit skönt att kunna vila som man vill, utan alla måsten. Jag skall bara slappa idag, för sedan är det tillbaka till verkligheten.

Dagarna kommer nog gå ut på att dricka nu iallafall. Har avklarat frukost, med 1 dl lättmjölk och 1 dl proviva. Mellis nr 1 som var 2 dl proviva. Lunch som jag skall smaska i mig strax som består av 1 dl varm soppa, blir mild tomatsoppa för mig, och 1 dl lättmjölk. Sedan blir mellis nr 2 1/2 modifastpåse och 1 dl lättmjölk. Middagen ytterligare 1 dl varm soppa, då skaldjurssoppa, och 1 dl lättmjölk. Kvällsmat blir 1 dl lättmjölk och 1/2 modifastpåse. Utöver det ca 5 dl eller gärna mer vatten.

Frukosten tog ca 50 min att få i mig, och mellisen kanske 30 min. Så det tar sin lilla tid. Men jag vill inte äta för fort och få kramp eller dumping eller något. Det vill man ju undervika till varje pris. Men det känns som att jag dricker hela tiden. Ja så ser min meny ut den närmsta veckan, sedan blir det pure och mjuk mat i 3 veckor, och sedan vecka 5 skall jag gå över till vanlig mat och kosten jag skall leva med resten av livet. Känns spännande att utforma sin nya framtid när det kommer till kost och motion.

Nej nu skall jag sörpla i mig min soppa.

Emma

Jag har nu packat allt, och jag börjar verkligen känna av att detta kommer att hända! Jag kommer verkligen att operera mig.

Dagen har gått åt till att tänka, fantisera, läsa en massa på nätet, gosat med barnen. Jag känner att jag har läst allt det går att läsa, så på det planet är jag nog ganska väl förberedd. Men detta är min resa, min kropp, min operation, och ingen är den andra lik. Så hur det igentligen kommer att bli...det vet jag inte fören jag gjort det. Och det är ju det som är det värsta...det okända. Att inte veta hur jag kommer att må, att inte veta hur ont jag kommer ha, att inte veta om jag kommer få komplikationer....att inte veta är den värsta känslan.

Men jag går och lägger mig med en bra känsla. Jag är äntligen här, det är ju detta jag vill, detta jag strävat mot hela tiden. Det finns ingen annan väg att gå. Detta är min väg.

Skall försöka sova, eller så blir det ett par timmar i soffan. Man vet aldrig. Men imorgon på morgonen bär det av ner till Borås, där jag skall opereras.

Emma

Är så nojjig att jag inte klarar av mina 8 kg så jag kör 2 dagars fasta. Bara vatten, kaffe och ev buljong. Bra? nej, men det är två dagar det gäller. Jag vill bara gå ner ett kilo eller så till. Hatar detta vikthets, men det är mitt eget fel för att jag inte klarat av pulvettiden så bra. Så går det när jag gör dåliga val och är helt koko i huvudet. Orkar inte tänka på det mer, så jag skall helt enkelt...inte göra det! :-) 

Har tvättat idag, skall packa mina saker ikväll när barnen sover. Känner inte att jag har så bra koll på vad jag skall packa ner. 

• Myskläder till efter operationen
• Alla mina papper och id
• Några Modifast påsar...vet inte om man får där?
• Böcker och min mp3 spelare
• Telefon och laddare

Finns säkert någon sida på nätet där jag kan hitta vad andra hade med sig, kanske skall kolla in det. Jag har säkert missat en massa. Eller inte..

Skall åka imorgon efter jag lämnat barnen på dagis/fritids, för jag vill inte gå och vanka hemma. Skall bli skönt att komma ner till mamma, hon är verkligen mitt absolut största stöd just nu. De andra också, men mamma är mamma. Hon skall även köra mig på tisdag, och det känns tryggt. Hon sa att vi skulle ha en tjejkväll imorgon, och det känns mysigt :-) 

Försöker även förbereda barnen lite. Dom vet att jag skall åka, och den stora ( 8 år) vet att jag skall opereras i magen, men inga mer detaljer. den lilla ( snart 4 år) vet bara att jag skall åka till Borås och mormor :-) Det räcker nog. Jag hoppas att allt kommer gå bra här hemma, för det är en sak mindre att tänka på. Men jag är säker på att min bror och min man kommer att klara av detta. Bara jag som måste släppa taget om det lite.

Annars känns det bra, ganska lugn just nu.

Emma

Funderingarna är många, och jag vet inte riktigt hur jag skall göra. Eller jo, jag vet ju att jag kommer göra operationen men just nu känns det sådär. Jag har inte klarat av pulverdieten så bra som jag skulle ha velat, och jag känner mig livrädd för att jag inte kommer att klara av mina 8 kg.

Just nu ser det skit ut, och som sagt jag är livrädd för att jag har förstört allt denna gången också. Jag känner mig redan värdelös och att jag inte har klarat av pulvret så bra som jag skulle ha velat späder bara på det.

Ohhhhh, jag hatar mig själv. Känner mig som ett stort misslyckande. Jag kanske kommer dit på tisdag och dom ser att jag bara gått ner 6 eller 7 kilo kanske. Vad gör jag då? Då skjuter dom upp operationen...och det suger ju.

Jag får hålla mig borta från allt vad mat heter, men det är oerhört  svårt när man har det hemma, lagar det till barnen. Och nu finns det fredagsmys, med jordnötsringar och kexchoklad i köket. Det är tortyr! Det värsta är nog att det verkar inte spela någon roll hur mycket jag vill gå ner i vikt, att jag skall opereras, att jag verkligen vill ändras, för demonen tar över iallafall. Jag har inget att säga till om. Känns det som. Verkligheten är givetvis annorlunda. Det skall bli så skönt att inte ha det valet längre.

Jag hoppas bara att jag klarar det till på tisdag. Det måste jag bara göra. Annars vet jag inte vad jag skall göra....då går jag under.

Emma

Ja för då kommer jag att ligga och tänka på att om några timmar skall jag operera mig. Helt ofattbart att dagen snart är här. 

När jag drog igång hela den här cirkusen så visste jag ju att jag ville få hjälp. Jag hade testat det mesta, inte bara en gång utan under många många år. Operationen var verkligen en sista utväg, och jag hade försökt att skjuta upp det så länge det gick. Men nu kändes det helt ohållbart. 

Jag gick väll in i det hela med ganska öppna ögon, men under resans gång så har de ju givetvis öppnats mer. Det man kan tro, att det är en quick fix, att det kommer gå supersmidigt att gå ner i vikt, att jag kan äta allt bara mindre...kanske inte stämmer. Eller det stämmer inte alls.  

Det ligger oerhört mycket jobb bakom alla tappade kilon, och livet kommer aldrig mer att bli sig likt. Det är ju en positiv sak, men också den sak som skrämmer mig allra mest.

Inte själva operationen, utan det som kommer efteråt. Hur kommer jag att må? Vad kommer jag att känna? Kommer jag klara av det? Kommer jag gå ner i vikt? Kommer jag bli en av dem som går upp i vikt igen? Kommer jag få komplikationer? Kommer jag få problem med att äta, värk, brist på något? Alla dessa frågor snurrar runt i min skalle just nu, och jag känner mig helt ärligt...rädd. Rädd och nervös och förväntansfull och en massa andra känslor blandade i en stor härlig coctail.

Men nu skall det ske iallafall. Jag kommer inte backa ur...för den tanken har slagit mig. Att jag skall klara det på egen hand utan att skära bort en massa saker. Utan att behöva äta miniportioner och tänka på hur, när och vad jag dricker till maten. Att motionera och äta mig sund och frisk. Så varför gör jag inte det då? Därför att det är något jag har testat och misslyckats med så många gånger nu under så många år att jag har helt enkelt inget förtroende för mig själv. Jag tror verkligen inte att jag klarar av det. Detta bantandet har förstört mig, och jag inser att jag inte klarar det utan hjälp. Och den hjälpen skall jag ju nu få, i form av en gbp.

Jag har turen att ha nära och kära som hejar på mig och peppar mig, det känns toppen. samtidigt som det kommer bli en ensam kamp...jag mot mina demoner och kilon. Men det är en kamp som jag är fast besluten att vinna! Min bror sa idag att jag kommer aldrig få en chans som denna igen. Jag måste ta tillvara på den och ändra mitt liv, en gång för alla.

Nu börjar den slutliga nedräkningen..8 dagar kvar.

8 dagar kvar innan mitt nya liv börjar.

8 dagar kvar av mitt liv som jag känner till det.

8 dagar kvar...

Kram Emma