Det känns ofattbart att 2013 snart är slut. Jag har sagt det förut men tiden går så fort. Jag hoppas verkligen att 2014 kommer att bli ett mycket bättre år för mig. På många sätt och vis. Jag hoppas att allt kommer gå bra med operationen, att jag äntligen kan få en viktnedgång och att den stannar. Jag hoppas att allt kommer gå brta för barnen, med allt dom gör. Jag hoppas att jag kommer få lite tur när det kommer till jobb, eller studier. Jag hoppas att kärleken håller. Jag hoppas att jag får lite självförtroende och självkänsla, och mår bättre helt enkelt. 

Mycket att hoppas på, men inte för mycket att begära tycker jag ;-)

Julen har varit kanon. Jag har ätit gott och umgåtts med familjen på allra bästa sätt. Jag har inte överätit eller hamnat i koma efter maten, utan har mått bra hela tiden. Jag känner att jag har haft kontrollen. 

Men igår...jag vet inte ifall det var en dumpning eller något liknande. Hade ätit skit hela dagen, chips och skit. Och lite efter 1 på natten vaknade jag med kramp i magen, riktig springa på toa med en gång- kramp. Och där kom det. Värken, kallsvetten, krampen, illamåendet, spyan och mera kramp. Tog en dusch och släpade mig i sängs vid 2...helt slut. Det är fruktansvärt. Har haft det så kanske 4-5 gånger tidigare. Det är uppe på skalan av ont med en förlossning..ja det är helt sjukt va illa man kan må. Helt mitt fel. Bara mitt. Jag tyckte inte att jag hade ätit sååå mycket, men kanske i kombination av den fetare maten under jul och så...magen och kroppen sa stopp. Jag har tagit det lungt idag. Ont i huvudet..trött.

Ha ett härligt nyår!

   Emma

Det var ett tag sedan, och lite har ju faktiskt hänt.

Jag var ju på vc, remissen blev skickad, och efter lite mer än 1 vecka fick jag ett brev på posten. Pirrigt att öppna...bara för att läsa att dom behövde komplitering och att remissen var skickad tillbaka till min läkare på vc. Blev lite sur. Jag visste ju att dom skulle behöva blodprov..varför togs inte det första gången? Jag ringde iallafall till vc, och fick beskedet att min läkare var på tjänsteresa och skulle ringa upp mig veckan därpå. 

Denna väntan kände lite onödig, men jag tycker ändå att det gått fort. 

På måndagen, en dag tidigare än vad som sagts, ringde läkaren upp, och ställde ganska många frågor igen, även sådana som vi gått igenom innan. Och sa givetvis att jag skulle komma in och ge blod. Det jag kan känna med dessa frågor, är att det borde ju rimligtvis finna en mall att gå efter. Dessa frågor skall ställas vid ett besök, så man täcker allt med en gång. Men det kanske inte är så? Jag var iallafall där på torsdagen och lämnade ett par rör blod. Skall se om jag kan lägga upp bilden för att visa hur jag såg ut i armvecket på kvällen, och för att inte tala om dagen efter. Jag hade sååå ont hela dagen och det kändes som att något var fel i armen. Sticket gick hur smidigt som helst, och för mig som är spruträdd, väldigt smärtfritt. Men jag hade jättemycket värk i ett par dagar efteråt..och det såg inte roligt ut :-)

Den 12/12 skickade dom ut en bekräftelse att dom mottagit vårdbegäran från vc, och att dom kommer att kalla mig för undersökning inom 90 dagar. Kände mig glad över det, och tänkte att jag nog skulle få vänta så länge. Och det var jag ok med. Jag förstår ju att det är en massa människor i kön. 

Men redan den 16/12 skickade dom ut ett brev där det stod att jag är välkommen till gruppinformation, redan den 9/1-14 !! Snacka om att bli glad, va fort det gick! Ringde runt till alla och var glad. Nu rullar det på. Känns toppen.

Jag inser att detta är sista julen som jag kommer kunna njuta av julbordet...vet inte hur mycket jag kommer kunna äta, vad jag kommer kunna äta, vad jag kommer gilla/ogilla/dumpa på osv nästa jul. Så jag skall inte på något sätt överäta/vräka/eller tycka i mig mat, utan äta och njuta av det jag tycker är gott. 

Har tänkt mycket på saker som jag kommer sakna. Och det är ju en massa. Samtidigt som att det kommer bli oerhört befriande att inte kunna äta som jag vill. Eller som jag har gjort. För jag vill ju inte äta så! Det känns skönt att mycket av den makten som mat och då speciellt socker har över mig kommer att försvinna. Jag kommer fysiskt inte kunna äta det. Och det känns underbart!! Jag ser verkligen fram emot mitt nya liv, min nya livsstil, min nya hälsa och jag kommer ge allt. Jag kommer ge 110 %, jag kommer inte göra operationen för att sedan inte ändra på mitt tänk, min situation. Allt måste förändras! Det är inte bara maten.

Men så ser det ut för tillfället. Jag skall på gruppträff och sedan är det kirurgerna som skall besluta, och efter det väntan på operation. Jag hoppas givetvis att detta skall flyta på utan större bekymmer. Men man vet ju aldrig... ;-)

Ha en härlig jul, även om regnet öser ner och det känns som september. Jag skall mysa och gosa med nära och kära.

Emma