Ja jag har ju sådana också. Saker jag funderar på och överanalyserar kanske. Jag är rädd för att jag äter för mycket! Japp...även om det är små portioner nu och jag vet ju att jag mäter allt, så är jag rädd att jag skall äta för mycket. Jag måste dubbelkolla allt, bara för att jag tycker att det ser mycket ut på tallriken. Jag hade nog föreställt mig att 1 1/2 dl mat skulle se ännu mindre ut. Det är väll något som jag kommer att vänja mig vid antar jag. Man äter ju med ögonen också, och även om mitt ögonmått var heeeelt fel innan, så kanske det är det åt detta håller också. Så länge jag har kollat mängden så finns det inget mer att göra. Än att äta :-)Jag tycker att jag äter så ofta! Ja jag äter eller dricker ju hela tiden. Men även där inser jag ju att det skall vara så. Men det känns konstigt. Tidigare kunde jag äta 2, kanske 3 gånger om dagen, ibland mindre, dock helt fel mat. Så att äta 6 gånger per dag, känns....för mycket. Jag är rädd att det är för ofta, och för mycket. Hoppas att detta kommer försvinna med tiden också.Jag är skiträdd för att inte gå ner i vikt! Helt obefogat, då jag gått ner hittills, men det är en stor rädsla. Tänk om allt stannar av, eller jag är ett freak som inte går ner av en operation? Tänk om jag inte går ner, men har gjort operationen och kommer därför aldrig kunna äta "normalt" igen...loose - loose situation. Dessa tankar kryper fram ibland, inte hela tiden såklart, men jag är orolig. Är även rädd för att jag kommer gå ner en massa i vikt, och bli bekväm och vänja kroppen, och sedan gå upp igen. Att det på något sätt är bestämt att jag skall vara fet och olycklig hela livet. Det skulle ju vara fruktansvärt. Att opereras, med allt vad det innebär, kämpa sig ner till en normalvikt, känna av fördelarna, för att sedan förstöra allt för sig själv. Det vore ju inte första gången.Jag inser att allt detta kommer från dålig självkänsla, självförtroende, år av att ha misshandlat sin egen kropp, och ett...självhat skulle jag nog kunna beskriva det som. jag kan känna att jag inte är värd detta, att varför skulle jag få bli lycklig med min vikt, eller mig själv. Jag har känt och tyckt saker om mig själv så länge, att det känns oerhört skrämmande att det skulle kunna ändras till det bättre. Att jag faktiskt skulle kunna tycka om mig själv. Det känns väldigt långt borta, men skrämmande.Det var detta jag var mest nervös för inför operationen. Självklart var jag rädd för att inte vakna mer, eller för komplikationer, men mest rädd för mina känslor. Hur skall jag nu hantera dem utan mat som dövar dem? Jag måste ta itu med det, det vet jag. Kanske har ni något tips på hur?Annars går allt bra. Jag njuter av maten och den smakar bra. Skönt. Jag sover hela natten utan avbrott, som tidigare. Känner mig piggare nu när jag äter riktig mat, och det är härligt.Skall upp till jobbet imorgon och hälsa på. Skall bli jättekul att träffa alla. Skall äta lunch där hade jag tänkt. Får ta med mig mina miniplastburkar..haha. Dom kommer att bli förundrade, det vet jag.Nej nog med deprimerande läsning...nu skall jag fokusera på de underbart positiva sakerna med operationen också. Men jag tycker det är skönt att kunna skriva av mig..Emma

 

Kattis

14 maj 2014 20:52

Jag misstänker att såna känslor är extremt vanliga.. blir man erbjuden någon form av samtalshjälp? Det borde man få. Det är en stor förändring på så många plan, det klart att det rör upp känslor.

goodbyefat

15 maj 2014 08:03

Nej ingen samtalshjälp...men det betyder ju inte att jag inte kan ringa min sköterska eller dietist och prata om det, men ingen som bara fokuserar på det. Det är nog något som jag får ta tag i själv, om jag känner att jag behöver prata mer om det. Och ja..jag trodde nog att dessa känslor skulle komma, men jag skall inte låta dem ta över allt :-)

 

Linda

15 maj 2014 18:51

Jag förstår precis. Många tankar som far runt. Livrädd för att inte open ska funka på mig, eller att jag sabbar allt och går upp igen.

Jag tycker det är lite jobbigt att äta, har svårt att få i mig allt. Tycker 1,5 dl är jättemycket och sitter och petar på tok för länge.

Inte helt lätt, det här nya livet…

http://htto://lindasgbp.wordpress.com

goodbyefat

16 maj 2014 08:07

Nej det är det verkligen inte. Från att äta för mycket till att äta så mycket mindre, men känna att det är lika mycket som innan om inte mer. Knepigt :_) Men vi kommer säkert att lära oss hantera känslorna, vi är ju så nyopade, och det tar väll ett tag att vänja sig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det verkar inte som att fungerar att skriva här längre, då jag inte kan få till layouten på mina inlägg. Och att läsa allt i ett enda stort stycke känns inte så lyckat...eller fint :-) Så jag flyttar, och mitt nya tillhåll blir: www.goodbyemyfat.word...

Layouten på texten blir inte som när jag skrev den. Försöker fixa det, men det funkar inte. Jobbigt att läsa allt i ett helt stycke, hoppas att det går bra tills jag kan fixa det :-)...

Ja då var det en hel vecka sedan jag opererades. Tiden har verkligen gått fort, känns underbart! Vaknade ganska pigg och glad idag, det är ju inte så ofta det händer. Mer nu än innan hoppas jag ju givetvis :-) Har varit och lämnat barnen, det dugga...

Japp idag stod det morgonpromenad på schemat, skulle gå och lämna barnen. Jag gick i god tid för jag visste inte riktigt vilket tempo jag skulle orka hålla. Men det gick bra, och jag blev inte sen, snarare tvärt om. Men nu vet jag till imorgon. Kände...

Allt känns bra, och dagarna har rullat på ganska bra. Jag har ju varit hos mamma, och mamma har varit här, men nu är första gången jag är ensam. Ja eller med barnen och mannen också.  Nu kommer jag vara ensam på dagarna, och samtidigt som det har v...