Layouten på texten blir inte som när jag skrev den. Försöker fixa det, men det funkar inte. Jobbigt att läsa allt i ett helt stycke, hoppas att det går bra tills jag kan fixa det :-)

Ja jag har ju sådana också. Saker jag funderar på och överanalyserar kanske. Jag är rädd för att jag äter för mycket! Japp...även om det är små portioner nu och jag vet ju att jag mäter allt, så är jag rädd att jag skall äta för mycket. Jag måste dubbelkolla allt, bara för att jag tycker att det ser mycket ut på tallriken. Jag hade nog föreställt mig att 1 1/2 dl mat skulle se ännu mindre ut. Det är väll något som jag kommer att vänja mig vid antar jag. Man äter ju med ögonen också, och även om mitt ögonmått var heeeelt fel innan, så kanske det är det åt detta håller också. Så länge jag har kollat mängden så finns det inget mer att göra. Än att äta :-)Jag tycker att jag äter så ofta! Ja jag äter eller dricker ju hela tiden. Men även där inser jag ju att det skall vara så. Men det känns konstigt. Tidigare kunde jag äta 2, kanske 3 gånger om dagen, ibland mindre, dock helt fel mat. Så att äta 6 gånger per dag, känns....för mycket. Jag är rädd att det är för ofta, och för mycket. Hoppas att detta kommer försvinna med tiden också.Jag är skiträdd för att inte gå ner i vikt! Helt obefogat, då jag gått ner hittills, men det är en stor rädsla. Tänk om allt stannar av, eller jag är ett freak som inte går ner av en operation? Tänk om jag inte går ner, men har gjort operationen och kommer därför aldrig kunna äta "normalt" igen...loose - loose situation. Dessa tankar kryper fram ibland, inte hela tiden såklart, men jag är orolig. Är även rädd för att jag kommer gå ner en massa i vikt, och bli bekväm och vänja kroppen, och sedan gå upp igen. Att det på något sätt är bestämt att jag skall vara fet och olycklig hela livet. Det skulle ju vara fruktansvärt. Att opereras, med allt vad det innebär, kämpa sig ner till en normalvikt, känna av fördelarna, för att sedan förstöra allt för sig själv. Det vore ju inte första gången.Jag inser att allt detta kommer från dålig självkänsla, självförtroende, år av att ha misshandlat sin egen kropp, och ett...självhat skulle jag nog kunna beskriva det som. jag kan känna att jag inte är värd detta, att varför skulle jag få bli lycklig med min vikt, eller mig själv. Jag har känt och tyckt saker om mig själv så länge, att det känns oerhört skrämmande att det skulle kunna ändras till det bättre. Att jag faktiskt skulle kunna tycka om mig själv. Det känns väldigt långt borta, men skrämmande.Det var detta jag var mest nervös för inför operationen. Självklart var jag rädd för att inte vakna mer, eller för komplikationer, men mest rädd för mina känslor. Hur skall jag nu hantera dem utan mat som dövar dem? Jag måste ta itu med det, det vet jag. Kanske har ni något tips på hur?Annars går allt bra. Jag njuter av maten och den smakar bra. Skönt. Jag sover hela natten utan avbrott, som tidigare. Känner mig piggare nu när jag äter riktig mat, och det är härligt.Skall upp till jobbet imorgon och hälsa på. Skall bli jättekul att träffa alla. Skall äta lunch där hade jag tänkt. Får ta med mig mina miniplastburkar..haha. Dom kommer att bli förundrade, det vet jag.Nej nog med deprimerande läsning...nu skall jag fokusera på de underbart positiva sakerna med operationen också. Men jag tycker det är skönt att kunna skriva av mig..Emma