Jag har nu packat allt, och jag börjar verkligen känna av att detta kommer att hända! Jag kommer verkligen att operera mig.

Dagen har gått åt till att tänka, fantisera, läsa en massa på nätet, gosat med barnen. Jag känner att jag har läst allt det går att läsa, så på det planet är jag nog ganska väl förberedd. Men detta är min resa, min kropp, min operation, och ingen är den andra lik. Så hur det igentligen kommer att bli...det vet jag inte fören jag gjort det. Och det är ju det som är det värsta...det okända. Att inte veta hur jag kommer att må, att inte veta hur ont jag kommer ha, att inte veta om jag kommer få komplikationer....att inte veta är den värsta känslan.

Men jag går och lägger mig med en bra känsla. Jag är äntligen här, det är ju detta jag vill, detta jag strävat mot hela tiden. Det finns ingen annan väg att gå. Detta är min väg.

Skall försöka sova, eller så blir det ett par timmar i soffan. Man vet aldrig. Men imorgon på morgonen bär det av ner till Borås, där jag skall opereras.

Emma

Är så nojjig att jag inte klarar av mina 8 kg så jag kör 2 dagars fasta. Bara vatten, kaffe och ev buljong. Bra? nej, men det är två dagar det gäller. Jag vill bara gå ner ett kilo eller så till. Hatar detta vikthets, men det är mitt eget fel för att jag inte klarat av pulvettiden så bra. Så går det när jag gör dåliga val och är helt koko i huvudet. Orkar inte tänka på det mer, så jag skall helt enkelt...inte göra det! :-) 

Har tvättat idag, skall packa mina saker ikväll när barnen sover. Känner inte att jag har så bra koll på vad jag skall packa ner. 

• Myskläder till efter operationen
• Alla mina papper och id
• Några Modifast påsar...vet inte om man får där?
• Böcker och min mp3 spelare
• Telefon och laddare

Finns säkert någon sida på nätet där jag kan hitta vad andra hade med sig, kanske skall kolla in det. Jag har säkert missat en massa. Eller inte..

Skall åka imorgon efter jag lämnat barnen på dagis/fritids, för jag vill inte gå och vanka hemma. Skall bli skönt att komma ner till mamma, hon är verkligen mitt absolut största stöd just nu. De andra också, men mamma är mamma. Hon skall även köra mig på tisdag, och det känns tryggt. Hon sa att vi skulle ha en tjejkväll imorgon, och det känns mysigt :-) 

Försöker även förbereda barnen lite. Dom vet att jag skall åka, och den stora ( 8 år) vet att jag skall opereras i magen, men inga mer detaljer. den lilla ( snart 4 år) vet bara att jag skall åka till Borås och mormor :-) Det räcker nog. Jag hoppas att allt kommer gå bra här hemma, för det är en sak mindre att tänka på. Men jag är säker på att min bror och min man kommer att klara av detta. Bara jag som måste släppa taget om det lite.

Annars känns det bra, ganska lugn just nu.

Emma

... att gå och lägga sig utan att ha ätit något av varken jordnötsringarna eller kexchokladen....eller något annat heller! Fan va jag hade ångrat mig om jag gjort det. Nej jag går och lägger mig med en tom mage, känns bra.

Godnatt

Funderingarna är många, och jag vet inte riktigt hur jag skall göra. Eller jo, jag vet ju att jag kommer göra operationen men just nu känns det sådär. Jag har inte klarat av pulverdieten så bra som jag skulle ha velat, och jag känner mig livrädd för att jag inte kommer att klara av mina 8 kg.

Just nu ser det skit ut, och som sagt jag är livrädd för att jag har förstört allt denna gången också. Jag känner mig redan värdelös och att jag inte har klarat av pulvret så bra som jag skulle ha velat späder bara på det.

Ohhhhh, jag hatar mig själv. Känner mig som ett stort misslyckande. Jag kanske kommer dit på tisdag och dom ser att jag bara gått ner 6 eller 7 kilo kanske. Vad gör jag då? Då skjuter dom upp operationen...och det suger ju.

Jag får hålla mig borta från allt vad mat heter, men det är oerhört  svårt när man har det hemma, lagar det till barnen. Och nu finns det fredagsmys, med jordnötsringar och kexchoklad i köket. Det är tortyr! Det värsta är nog att det verkar inte spela någon roll hur mycket jag vill gå ner i vikt, att jag skall opereras, att jag verkligen vill ändras, för demonen tar över iallafall. Jag har inget att säga till om. Känns det som. Verkligheten är givetvis annorlunda. Det skall bli så skönt att inte ha det valet längre.

Jag hoppas bara att jag klarar det till på tisdag. Det måste jag bara göra. Annars vet jag inte vad jag skall göra....då går jag under.

Emma

Ja för då kommer jag att ligga och tänka på att om några timmar skall jag operera mig. Helt ofattbart att dagen snart är här. 

När jag drog igång hela den här cirkusen så visste jag ju att jag ville få hjälp. Jag hade testat det mesta, inte bara en gång utan under många många år. Operationen var verkligen en sista utväg, och jag hade försökt att skjuta upp det så länge det gick. Men nu kändes det helt ohållbart. 

Jag gick väll in i det hela med ganska öppna ögon, men under resans gång så har de ju givetvis öppnats mer. Det man kan tro, att det är en quick fix, att det kommer gå supersmidigt att gå ner i vikt, att jag kan äta allt bara mindre...kanske inte stämmer. Eller det stämmer inte alls.  

Det ligger oerhört mycket jobb bakom alla tappade kilon, och livet kommer aldrig mer att bli sig likt. Det är ju en positiv sak, men också den sak som skrämmer mig allra mest.

Inte själva operationen, utan det som kommer efteråt. Hur kommer jag att må? Vad kommer jag att känna? Kommer jag klara av det? Kommer jag gå ner i vikt? Kommer jag bli en av dem som går upp i vikt igen? Kommer jag få komplikationer? Kommer jag få problem med att äta, värk, brist på något? Alla dessa frågor snurrar runt i min skalle just nu, och jag känner mig helt ärligt...rädd. Rädd och nervös och förväntansfull och en massa andra känslor blandade i en stor härlig coctail.

Men nu skall det ske iallafall. Jag kommer inte backa ur...för den tanken har slagit mig. Att jag skall klara det på egen hand utan att skära bort en massa saker. Utan att behöva äta miniportioner och tänka på hur, när och vad jag dricker till maten. Att motionera och äta mig sund och frisk. Så varför gör jag inte det då? Därför att det är något jag har testat och misslyckats med så många gånger nu under så många år att jag har helt enkelt inget förtroende för mig själv. Jag tror verkligen inte att jag klarar av det. Detta bantandet har förstört mig, och jag inser att jag inte klarar det utan hjälp. Och den hjälpen skall jag ju nu få, i form av en gbp.

Jag har turen att ha nära och kära som hejar på mig och peppar mig, det känns toppen. samtidigt som det kommer bli en ensam kamp...jag mot mina demoner och kilon. Men det är en kamp som jag är fast besluten att vinna! Min bror sa idag att jag kommer aldrig få en chans som denna igen. Jag måste ta tillvara på den och ändra mitt liv, en gång för alla.

Nu börjar den slutliga nedräkningen..8 dagar kvar.

8 dagar kvar innan mitt nya liv börjar.

8 dagar kvar av mitt liv som jag känner till det.

8 dagar kvar...

Kram Emma   

Dag 3 lider mot sitt slut. Dagen i sig var bättre än gårdagen, men kvällen har varit oerhört jobbig. Men jag hittade på saker för att försöka glömma bort att jag var hungrig. Men jag har inte tagit alla mina pulver idag. Allvarligt talat...chokladpuddingen får mig vilja hoppa utför ett stup. Jag mår illa bara jag tänker på den. Trodde det skulle funka, men choklad har ju inte funkat med något annat pulver, så varför detta? Nej det får bli jordgubb och sparris. Sedan skall jag testa hallon och potatis soppa. Tror det fanns i butiken. Finns ju fler smaker att beställa på nätet, kanske skall göra det.

Nej nu skall jag sova, imorgon är en annan dag.

Emma

Ja, jag känner mig lite stolt över mig själv såhär andra dagen in i flytet. Jag inser när jag skriver det att det är ju en väldigt kort och fjuttig tid, men att det också är mina känslor det handlar om. Och just nu är det så jag känner!

Vaknade med huvudvärk, och en känsla av att man är lite lightheaded, i brist på ett bättre svenskt ord :-) Men jag drack mitt vatten som en galning idag och det släppte på eftermiddagen. Som en galning för mig är kanske 1 1/2 l, vilket inte är tillräckligt. Men det finns ju tid till att förbättras.

Jag har ju berättat för dom som har undrat, både om operationen och om flytet nu. På jobbet, och bland nära och kära. Och jag måste säga att jag känner att jag har supportrar, och det känns toppen. För nu är det inte bara jag som vet om det, utan det är fler som ser mig och håller koll :-) Kan vara bra ibland.
Jag känner mig nervös inför dagarna som komma skall, för att jag kommer besegras av matmonstret i mitt huvud. Ikväll kände jag mig hungrig...riktigt hungrig. Jag fick stålsätta mig för att sitta kvar i soffan, dricka mitt vatten och tänka på annat. Hoppas jag har samma styrka resten av veckorna. Jag måste tänka att detta är min del i operationen. Jag gör det jag kan för att den skall bli säkrare, det lilla jag kan styra det. Jag måste helt enkelt.

Nu sova.

Emma

Ja det är ju sista dagen jag äter mat på en väääääääldigt lång tid. Jag hade planerat hur jag skulle äta både det ena och det andra, för det skulle ju kanske vara sista gången jag åt det, eller iallafall som jag brukade. Men det blev bara en måltid idag, en pizza. Inget godis, fikar, chips eller en massa annat. Utan bara det...och Fanta. Jag känner mig nöjd med det. Jag känner att jag på något plan har förstått att mat inte är allt här i livet. Jag måste inte äta för att vara lycklig eller glad. Jag skall må bra på andra sätt nu. Det måste bli så.

Så det är med glädje jag sätter igång med min pulver tid imorgon . Den glädjen kommer inte finnas där om 3 dagar, så lika bra att passa på när den infinner sig :-)
Har varit och köpt Modifast för en vecka nu, och jag är lite nervös för om jag kommer gilla det. Jag hatar ju alla sorter av choklad i pulver form, men jag har köpt choklad puddingen, och jag har höga förväntningar på den. Även sparrissoppa och jordgubbs shake. Skall nog blanda veckorna lite, kan bli Naturdiet några dagar också. Det är ganska gott och billigare än Modifast. Måste dricka mitt vatten också. Blir en blandning av vanligt och ramlösa.

En ny vecka, nya vanor, nytt tänkesätt, nytt liv!!

Emma