Ja jag har ju inte skrivit ngt sedan slutet av förra året. För jag kände att jag inte hade så mycket att skriva om just min operation, som denna bloggen faktiskt skall handla om. men nu har jag lite mer information om mitt kommande liv, och jag vill börja skriva ner mina tankar och funderingar nu.

Jag var ju på gruppinfo på sahlgrenska i Januari, och efter ca 3 veckor ringde jag till dom, då jag inte hade hört ngt. Dom sa dock att dom hade så många nya patienter, och att att det även fanns några kvar från förra året som inte var färdiga än. 

Men när jag ringde så hade dom iallafall tagit det preliminära beslutet att jag var godkänd för operation. Det slutgiltiga beslutet tar ju kirurgen som skall operera. 

Jag väntade och väntade, för jag visste ju inte vilket sjukhus jag skulle bli opererad på. Men efter vad som kändes som en evighet fick jag ett papper om att min fortsatta vård skulle ske på SÄS i Borås, och att jag var välkommen på möte nu i slutet av Mars. 

Det var en timmes lång gruppinfo, jag och sju andra och anhöriga ( jag hade mammsen med mig) , där vi verkligen fick the truth om operationen, och det var mycket info. Sedan var det bara att vänta...för man blev inkallad efter en lista, och ingen visste när det skulle bli deras tur. Det var väll det enda jag hade att klaga på. Hade man vetat lite mer om när jag skulle in, hade vi kunnat gå och ta en kaffe, eller gå ut och ta lite frisk luft. Vi bara satt rakt upp och ner, fanns inget vatten, inget kaffe, ingenting. Från 13 till ca 16.20 då jag kom in. Kollade blodtryck,  vikt, lyssnade på lungor osv, och sedan fick jag ett godkännande efter lite snack. Mycket trevlig kirurg och sjuksköterska, även dietisten verkade toppen. Så det känns jättebra att opereras på SÄS.

Bara efter några dagar fick jag ett brev där det stod att jag är välkommen på ett 5-6 timmars besök den 7/4, och syftet med detta besök är att bli väl förbered inför operationsdagen. 

Det lustiga är att jag missade helt att det stod ett datum där....såg det först efter jag läst det 2 gånger.

Jag skall iallafall opereras den 6 maj 2014!

Det känns inte långt borta alls, och jag måste erkänna att det pirrade till lite i magen när jag läste det. 

Ringde runt till nära och kära, och alla blev glada. 

Så nu är det pulverdieten som hägrar. Sköterskan hade skrivit att dom räknat ut att jag skulle börja med pulver efter besöket där, dvs 8/4, men jag hade redan bestämt mig för att börja på måndag, 31/3. Så jag kör på det. Ju mer jag går ner innan operationen, destå bättre är det ju för mig.

Men jag skall inte ljuga, det kommer bli oerhört tufft. Men jag tror också, att eftersom jag har ett mål med det hela, och inte bara pulvrar utan ett tydligt mål, så hoppas jag att det kommer bli lättare än det har varit tidigare. 

Så snart kommer mitt liv att helt förändras....hjälp!

Emma

Det känns ofattbart att 2013 snart är slut. Jag har sagt det förut men tiden går så fort. Jag hoppas verkligen att 2014 kommer att bli ett mycket bättre år för mig. På många sätt och vis. Jag hoppas att allt kommer gå bra med operationen, att jag äntligen kan få en viktnedgång och att den stannar. Jag hoppas att allt kommer gå brta för barnen, med allt dom gör. Jag hoppas att jag kommer få lite tur när det kommer till jobb, eller studier. Jag hoppas att kärleken håller. Jag hoppas att jag får lite självförtroende och självkänsla, och mår bättre helt enkelt. 

Mycket att hoppas på, men inte för mycket att begära tycker jag ;-)

Julen har varit kanon. Jag har ätit gott och umgåtts med familjen på allra bästa sätt. Jag har inte överätit eller hamnat i koma efter maten, utan har mått bra hela tiden. Jag känner att jag har haft kontrollen. 

Men igår...jag vet inte ifall det var en dumpning eller något liknande. Hade ätit skit hela dagen, chips och skit. Och lite efter 1 på natten vaknade jag med kramp i magen, riktig springa på toa med en gång- kramp. Och där kom det. Värken, kallsvetten, krampen, illamåendet, spyan och mera kramp. Tog en dusch och släpade mig i sängs vid 2...helt slut. Det är fruktansvärt. Har haft det så kanske 4-5 gånger tidigare. Det är uppe på skalan av ont med en förlossning..ja det är helt sjukt va illa man kan må. Helt mitt fel. Bara mitt. Jag tyckte inte att jag hade ätit sååå mycket, men kanske i kombination av den fetare maten under jul och så...magen och kroppen sa stopp. Jag har tagit det lungt idag. Ont i huvudet..trött.

Ha ett härligt nyår!

   Emma

Det var ett tag sedan, och lite har ju faktiskt hänt.

Jag var ju på vc, remissen blev skickad, och efter lite mer än 1 vecka fick jag ett brev på posten. Pirrigt att öppna...bara för att läsa att dom behövde komplitering och att remissen var skickad tillbaka till min läkare på vc. Blev lite sur. Jag visste ju att dom skulle behöva blodprov..varför togs inte det första gången? Jag ringde iallafall till vc, och fick beskedet att min läkare var på tjänsteresa och skulle ringa upp mig veckan därpå. 

Denna väntan kände lite onödig, men jag tycker ändå att det gått fort. 

På måndagen, en dag tidigare än vad som sagts, ringde läkaren upp, och ställde ganska många frågor igen, även sådana som vi gått igenom innan. Och sa givetvis att jag skulle komma in och ge blod. Det jag kan känna med dessa frågor, är att det borde ju rimligtvis finna en mall att gå efter. Dessa frågor skall ställas vid ett besök, så man täcker allt med en gång. Men det kanske inte är så? Jag var iallafall där på torsdagen och lämnade ett par rör blod. Skall se om jag kan lägga upp bilden för att visa hur jag såg ut i armvecket på kvällen, och för att inte tala om dagen efter. Jag hade sååå ont hela dagen och det kändes som att något var fel i armen. Sticket gick hur smidigt som helst, och för mig som är spruträdd, väldigt smärtfritt. Men jag hade jättemycket värk i ett par dagar efteråt..och det såg inte roligt ut :-)

Den 12/12 skickade dom ut en bekräftelse att dom mottagit vårdbegäran från vc, och att dom kommer att kalla mig för undersökning inom 90 dagar. Kände mig glad över det, och tänkte att jag nog skulle få vänta så länge. Och det var jag ok med. Jag förstår ju att det är en massa människor i kön. 

Men redan den 16/12 skickade dom ut ett brev där det stod att jag är välkommen till gruppinformation, redan den 9/1-14 !! Snacka om att bli glad, va fort det gick! Ringde runt till alla och var glad. Nu rullar det på. Känns toppen.

Jag inser att detta är sista julen som jag kommer kunna njuta av julbordet...vet inte hur mycket jag kommer kunna äta, vad jag kommer kunna äta, vad jag kommer gilla/ogilla/dumpa på osv nästa jul. Så jag skall inte på något sätt överäta/vräka/eller tycka i mig mat, utan äta och njuta av det jag tycker är gott. 

Har tänkt mycket på saker som jag kommer sakna. Och det är ju en massa. Samtidigt som att det kommer bli oerhört befriande att inte kunna äta som jag vill. Eller som jag har gjort. För jag vill ju inte äta så! Det känns skönt att mycket av den makten som mat och då speciellt socker har över mig kommer att försvinna. Jag kommer fysiskt inte kunna äta det. Och det känns underbart!! Jag ser verkligen fram emot mitt nya liv, min nya livsstil, min nya hälsa och jag kommer ge allt. Jag kommer ge 110 %, jag kommer inte göra operationen för att sedan inte ändra på mitt tänk, min situation. Allt måste förändras! Det är inte bara maten.

Men så ser det ut för tillfället. Jag skall på gruppträff och sedan är det kirurgerna som skall besluta, och efter det väntan på operation. Jag hoppas givetvis att detta skall flyta på utan större bekymmer. Men man vet ju aldrig... ;-)

Ha en härlig jul, även om regnet öser ner och det känns som september. Jag skall mysa och gosa med nära och kära.

Emma   

..på vc var det ju idag. Och jag känner mig lite fundersam.... Jag kom hem och var inte säker på ifall hon skulle skicka en remiss eller inte. Hur kan jag vara osäker på det?

Kom dit vid 8:a tiden, väntade på min tur, fick träffa läkaren, en trevlig kvinna. Har aldrig haft henne innan. Hon sa att hon hade läst att jag var där för jag ville ha en remiss för en operation. Sedan ställde hon frågor om min sjukdomshistoria, familjen osv. Jag svarade så gått jag kunde, försökte varken överdriva eller lämna något, sa bara som det var. Ibland blev jag osäker på vad hon menade, hade lite svårt att förstå. Nerver? vet inte. Men hon sa iallafall något om att efter operationen så kan man ju bara äta små mängder, och man tvingar kroppen att få ett nytt beteénde, eftersom man äter mindre mål, och att det skulle man kunna eftersträva genom att äta på det sättet men utan en operation. Ok?? Ja för jag har ju aldrig försökt att äta mindre...

Hon var duktig på att berätta alla sidor av operationen, allt är ju inte blommor och gröna skogar. Och det är jag mycket väl medveten om. Jag har läst det mesta jag kommer över. Hon frågade hur mycket jag visste, och om jag verkligen ville gå igenom det. Jag sa att jag läst mycket, och var insatt i vad det innebär. Hon sa att eventuella frågor jag har får jag ta med kirurgen, och att det är viktigt att fråga allt innan så man inte kommer sen och undrar varför det blev som det blev. Hon sa till vilket sjukhus det skulle skickas, och så fick jag gå till provtagningsrummet, för att väga och mäta mig. Hon var osäker på om det skulle tas några bodprov för remissen nu, och när jag kom dit hade dom inget på att jag skulle ta prover. 

Jag antog eftersom hon sa allt detta, och sa inte en enda gång att hon inte skulle skicka en remiss, att hon kommer göra det. Det känns oerhört dumt att sitta här nu och inte vara säker. Jag kunde ju ha frågat rätt ut, men hon sa inget som gjorde att jag frågade. Hade hon inte tänkt skicka en remiss hade hon väll sagt det till mig?? Känner jag. Jag får väll avvakta lite, och hoppas att det kommer ett brev från sjukhuset att dom mottagit min remiss.

Känns konstigt...men jag fick känslan av att hon skulle skicka den. Åhhh, att jag aldrig kan tänka :-)

  Emma

Nej eftersom det inte händer så mkt nu, ang operationen iallafall, så har det inte blivit att jag skrivit så mycket. Vet inte om jag skall använda bloggen för att skriva av mig om annat också...under tiden iallafall.

Får se hur det känns.

Längtar tills på tisdag iallafall, hoppas ju givetvis att en remiss skickas och att allt flyger fram, lätt och utan problem. För de flesta man läser om har ju fått kämpa som bara den om både det ena och det andra. Men ibland måste det väll bara klaffa? För ngn? 

Det jag kan känna är ju att eftersom man bara går och väntar och inte är "mitt uppe i det" att man slutar vara så PÅ. Jag var så himla laddad och säker på att jag ville göra det, ringde och hade mig. Men nu när man har tid på sig att bara tänka och läsa, så blir man lite...nervös kanske...och eftertänksam. Är det rätt beslut? Kommer det går bra? Tänk om jag blir en av de som kommer leva ett skitliv efter detta? Tänk om, tänk om...Skitjobbigt. Men jag antar att det är tankar som kommer finnas hela tiden..osäkerheten, när man inte vet vad som skall hända. Så är det väll för de flesta, när det kommer till det mesta.

Läser en hel del bloggar och är även inne på forum och kollar. Men de flesta bloggar jag hittar, där har personerna varit opererade ett bra tag och redan gått ner en massa kilon. Skulle vilja hitta ngn som just opererat sig, skall, eller tänker på det. Tips??

En härlig kväll med Så mycket bättre blir det nu.

  Emma

Ja, dagen jag väntat på var ju här. Dagen då jag skulle lufta mina problem och min önskan att få en operation till personalen på vc, via telefon. Hen ringde precis och det var väll ett oerhört onödigt samtal.

Jag ringde ju den 1/11-13 för att få en tid att se en läkare som kunde skicka en remiss. Fick till svar att jag skall få en telefontid till en läkare den 11/11-13. Härligt, nu är bollen i rullning. 

Nej hon tog bara min vikt och längd, sa att jag tillhör de som kan få en operation, frågade om jag hade försökt gå ner i vikt tidigare, och sedan fick jag en tid till hennes kollega för att komma till vc och kolla av allt. 19/11-13. Men...vad hade telefonsamtalet för syfte? Jag tänkte ju från början att ngn måste träffa mig för att skicka en remiss, men blev osäker när jag fick en telefontid först. Så nu skall jag vänta igen...för att få komma dit. Och igen be om en remiss. Heeeelt onödigt känner jag.

Frågade även om när vårdgarantin började gälla. Jag har kollat upp och läst ganska mycket om detta, men ville kolla vad hon sa. Hon sa att den började gälle från det första besöket ( alltså då jag träffat en läkare som sagt om vi skall operera dig ). So far so good. Men sedan sa hon att operationen inte omfattades av vårdgarantin, och att man kanske inte alls kan få en operation inom 3 månader. Där vet jag att det inte stämmer. Men jag skall läsa allt jag kan och dubbelkolla allt, så jag vet vad jag pratar om. Vill inte vara osäker om dom hävdar att den inte gäller. Men hon sa även att man kan ju göra det på annat håll...vet inte om hon menade om dom inte kunde leva upp till garantin, eller rent generellt. Ja, detta får jag väll ta med de berörda känner jag. Svårt att få svar annars.

Men jag lever på hoppet. Hoppet att det skall gå fort och smidigt. Hoppet att mitt liv snart kan börja.

  Emma

Hej!!

Välkommen till min lilla ventilationstrumma, min dagbok online, ja vad man nu vill kalla det. Den skrivs av mig, Emma, och den kommer att fungera som en hjälp för mig under min spännande framtid som komma skall. 

Jag kommer att skriva om mig, mig och.....mig :-) 

Den heter ju Goodbye fat, och man drar då den givna slutsatsen att det kommer handla om min vikt, och gärna min förlorade vikt! Jag ligger i startgroparna för en viktoperation ( gbp ) och vill väll ventilera hur det känns osv. 

Jag har igentligen bara tagit det första steget, vilket innebär, kontaktat vårdcentralen. Jag skall ha ett telefonmöte på måndag med en av läkarna, och hoppas då på att hen kommer skicka en remiss till sjukhuset.

Detta är något som jag har gått och funderat på under måååånga år, alltså inget som har kommit över helgen. Det är ju inte med glädje som man hoppar och lägger sig på operationsbordet, utan det skall till väldigt mycket. Iallafall för mig. 

Det är väll också orsaken till att det har tagit så många år att komma hit. Jag har alltid velat klara det på något annat sätt. Har ofta slagit bort tanken med, nej nu försöker vi en sista gång, nu ger jag allt. Det är dieter efter dieter, försök efter försök, ångest och misslyckanden som ligger bakom. Visst har jag lyckats också. Men det har inte varit på den skalan som jag har velat, eller behövt. Men jag har alltid kännt att, nej....en operation känns alldeles för radikalt. 

Men nu står jag här, 32 år gammal. Mamma, fru och väldigt överviktig. Frågan är hur länge skall jag må dåligt till? Räcker inte 15 år + ? Jo...jag kan tycka det nu. För jag verkar inte vara en av de personerna, som klarar av att äta nyttigt och röra på sig. Inte i det långa loppet iallafall. Om det sedan är lathet, genetiskt, socialt..det vet jag inte. En blandning av allt antar jag. Men ett missbruk har jag absolut. 

Jag är inte helt blåögd och jag tror inte att genom att dom gör min magsäck mindre, så kommer alla mina matmonster att vilja flytta ut. Jag kommer att behöva arbeta med mig själv på alla plan. Det är inte bara en operation, en enkel väg, ett enkelt beslut. Mitt liv kommer aldrig att bli detsamma igen! Och det är jag medveten om. Men jag vill ändå göra det. Jag känner mig redo. Jag har kommit till den punkten nu. Där jag inte varit innan.

Så, det är det min resa kommer att handla om. Mina tankar och känslor kring detta stora livsavgörande beslut. Spännande, men skrämmande. 

  Emma